Hejsan!
Det är jag som är Finkissen. Jag kom på besök till det här hemmet en dag i maj år 2014, liten och rädd var jag – då. De snälla människorna som bor här, Kajsa och Peter, såg mig och undrade förstås vem jag var. En skygg liten varelse, som dessutom var så hungrig. Jag var ganska mager om benen och tyckte att flera människor jag mött var alldeles för högjudda och skrämmande. De brydde sig inte om mig, helt enkelt och jag fick gå hungrig och ensam.
Ingen vill ha det så och jag insåg att i det här hemmet verkade det finnas goda människor, som dessutom tyckte om katter! Jag fick lite strömming, det minns jag och jag åt snabbt upp den fina filén som jag bjöds på, sedan sprang jag snabbt ut. Jag var så liten, ensam och övergiven och jag litade inte på någon människa. Jag återkom en annan dag och satt utanför deras altandörr, väldigt hungrig. Så fick jag mat igen och blev mätt och glad – fast jag sprang fort ut genom deras altandörr när jag hade ätit färdigt.
Så gick det till då, för jag ville veta om dessa människor var att lita på. Jag ville inte bli övergiven igen, så tänkte jag. Fast inom mig växte en kärlek till mina goda matmänniskor, som alltid gav mig mat och som till och med bjöd in mig i sitt hem. De lockade mig och sa ”Du är välkommen att stanna över natt, om du vill. Det är kallt ute lilla Finkissen.” De kallade mig så och jag tycker mycket om det namnet, väldigt mycket. Finkissen, det är jag det.
Nu har det gått sju år och jag känner sådan värme och trygghet här. Jag har fått en egen fin korgstol med sköna kuddar att sova på och jag får gärna vila och sova ovanpå deras sköna säng, precis när jag vill. De pratar mycket med mig och säger så vackra saker till mig. Jag purrar och spinner mycket, ska ni veta, för det är mitt sätt att prata. Jag hör allt och ser allt som sker här hemma. Så fungerar vi katter, vi är så observanta och vi väljer själva hos vem vi vill bo. Vi vill ha en lugn och harmonisk atmosfär, då trivs vi bäst. Här stortrivs jag och nu är detta också mitt hem – och jag får bestämma en hel del. Det tycker jag mycket om.
Det finns en fin liten trädgård med klätterträd intill huset och en ganska stor altan, där jag kan spatsera omkring. Jag vässar mina klor på träden, då och då, för så gör vi katter. Jag tycker också det är trivsamt att sitta och reflektera i trädgården, njuta i solen och ha det bra. Så har jag fått dessa människor att förstå att jag gillar att sitta i ett fönster och spana ut på omgivningen. Det tog lite tid innan de begrep detta behov, fast nu gör de det och jag har min egen fönsterplats på båda våningarna i vårt hus. Finemang, purrar jag!
Maten som jag får blir serverad precis så som jag vill ha den. Det blir råa fiskfiléer i mindre bitar och så blir det lite knapermat, dvs torrfoder med grönsaker och kött i. Sedan, som en god dessert får jag ibland, när jag så önskar, en fin liten skål med laktosfri grädde. Ja, jag har det gott i livet. Att vara katt här i huset är en gåva, fråga mig för jag vet vad jag jamar om.